Jag har varit ganska mycket på sjukhuset med Niklas emellanåt. Och där vistas det ju så klart alltid många människor. 

Många av dom tittar på Niklas när han springer omkring och hoppar och står på bänkarna istället för att sitta. Dom ger mej ett leende och man ser på detta leende att dom tycker han är söt och rolig. Ögonen ler med munnen.

Sen finns det dom som tittar med en annan blick...  En blick som tittar lite snett och tycker förmodligen att han är ouppfostrad. Eller att han hörs för mycket. (för han hörs verkligen) Men han har ju roligt!! När dom upptäcker att jag ser att dom tittar får man ett leende ibland som är lite menande. Och där följer inga ögon med i  leendet. Då glor jag bara tillbaka!

Nästa kategori är dom som tycker synd om mej.... Det ser man också på deras ögon. (mycket man kan upptäcka i en blick) Dom tittar på mej och blicken säger ungefär att det är lite synd om mej som har ett sånt barn...

Niklas hejar på många. Men inte alla hejar tillbaka. Då blir han lite förvånad... När han sätter sej bredvid nån så skruvar sej en del , men dom flesta börjar ändå prata med honom. Och han svarar på sitt "språk". Och dom fortsätter prata. Då blir man glad.

Min son kom just med sin dotter Miira. Och i Kramfors där han bor så finns det ett boende i närheten av hans hus. Dom brukar heja på Simon högt och tydligt och Simon hejar tillbaka.

När sonen berättade det så säger han:

"Det är ju faktiskt dom som är normala människor, om man nu ska prata om normalt. Som hejar på alla dom känner för. Som inte har några fördomar eller nåt..."

Det tyckte jag var så bra sagt!

Kram på er!!

Har suttit och knåpat lite i dagarna. Jag har väl fått till några valentine-kort i alla fall.

Nu håller jag på med två stycken på beställning. Dom är alltid svårast att få till. För man vill ju göra dom så bra som möjligt så beställaren blir riktigt nöjd! Annars får jag väl göra nya....

Och vinterlandskapet blir bara mer och mer...och mer..... Det har snöat så jättemycket! Men det är otroligt vackert. Gillar väl inte vintern så där så att jag hoppar jämnfota precis, men det blir vackra vyer. En månad till så kan det få försvinna för denna gång tycker jag.

Näe, dags att gå ut med vovven en stund och få lite luft själv också....

Jag var riktigt laddad när jag åkte upp till sjukhuset med Niklas för att kolla hans magae som krånglat länge nu. Doktorn vi träffade var jättebra!Och jag behövde inte den uppladdning som jag skapat. Oftast är det ju så att man behöver "bråka" sej till lösningar....man är ju liksom van det....

Problemet just nu med Niklas mage  är förstoppning! Inte konstigt att han får hon efter varje måltid. Men han har ju ändå fått sköta magen något så när emellanåt, så förstoppning var ju ingen första tanke precis. Men men...nu vet vi

.

Sanna kom upp till oss på sjukan också. Det är ju så att när man varit på sjukhuset måste man ju fika också. Man kan ju bara prova att få med sej lilleman hem utan en fika. ha ha ha Det gååår inte! 

Efter fika blev det apotekets tur där Niklas och jag införskaffade var sin magmedicin. Snabb som han är så hann han ju in bakom disken och måste ju bara kolla allt. Knuffade bort farbröder för att göra plats att sitta osv.... Han är snabb den lille!

Sen vi flyttade har det ju blivit mindre bussåkande, så han blev överlycklig när han skulle få åka buss. 13.06 gick bussen från sjukhuset. 14.08 var vi hemma!! Eftersom han ba älskar bussen så beta vi av alla hållplatser som fanns. Man får ju åka gratis en timme! Niklas var heeelnöjd.

Men tro ni han var nöjd när vi skulle stiga av bussen efter att åkt denna timme?? Ha ha ha nej inte det minsta. Han ville åka mer. Vägrade att kliva av bussen nästan.... 

Vi får ta en till bussdag framöver.

Kika in här!

Åh fy fanken va jag håller på!!!

Jag bär och sorterar i högar.

Skräp där...kläder till Röda Korset i en annan...sånt som ska till källaren...och på ett annat ställe det som ska upp på vinden...lådor som ska tas sönder och fraktas till återvinningen...

Det går faktiskt lättare än jag trodde.   Nu står allt i så fina högar i vardagsrummet istället, men därifrån blir det ju mycket enklare att frakta bort. Ja...allt har jag ju inte hunnit, men till 75% i alla fall! Jag känner mej otroooligt nöjd just nu.

Dags att fortsätta medan man är varm!

Nu har jag bott i den här lägenheten sen i maj månad och har fortfarande ett rum som fungerar som förråd/skrotrum och i sista hand gästrum.

Det rummet skulle vara mitt alldeles egna rum där jag kan sitt och läsa i en skön fåtölj och pyssla med mina kort osv... Men huuur blev det då? Eftersom jag har ett rum "över" så är det så jäkla lätt att det hamnar en sak där för att det finns plats, man vet liksom inte riktigt vart man ska ställa just den här "saken". Sen ställer man dit en till...och en till....och några till också... Suck!!! Sen är det liksom fullt.

Hur många gånger har jag inte gått och längtat efter att få sätta mej där i fåtöljen med den där boken som jag skulle läst för längesen! Att få sätta mej vid mitt pyselbord där allt är organiserat... Men man har aldrig fått tummen ur!

Till nyår ska det faktiskt komma gäster som ska sova över och då kan jag ju inte trycka in dom som jag gör med alla grejerna. Ovanpå och överallt....

Sååå bra att jag äntligen får en spark i arslet och måste ta tag i det. För när man börjar brukar det ju ändå gå som en dans!   Så nu jädrar i min låda kommer grejerna att ryka!!

Kan ju visa hur eländigt det ser ut i dag.... hehehe

Oops!! hoppas inte mina gäster ser det här nu så dom inte vågar komma!!! Ha ha ha

Nuu är det verkligen längesen jag var här!!! Har ju inte haft nåt internet på hur länge som helst känns det som...därav frånvaron.

Men nu är jag tillbaka! Jag har verkligen saknat min blogg!   Hoppas det är fler som gjort det!!  

Julen har varit bra trots att allt inte har varit sej likt. Men vad är det som säger att alla jular ska se ut som dom alltid har gjort? Dom blir ju bra ändå. Det har jag lärt mej efter denna julen... Även om jag stressade upp mej innan jul just för att den inte skulle vara som dom alltid varit...

Men det är ju så att julen är ju nåt speciellt. Åtminstone för mej! Jag har alltid älskat julen!

Jag fick i alla fall ha mitt barnbarn, Miira, här över julaftonen.... Sötnosen!!

Innan jul så jobbade nog för många nätte på raken så min migrän gjorde sej påmind. Det var längesen jag hade sånt hemskt anfall...det har fortfarande inte gått över riktigt. Men jag håller det på avstånd med medicin så jag kan existera i alla fall.   Det var nog inte bara att jag jobbade så mycket, utan det var nog den stressen också som gjorde sitt till. Men jag hoppas jag lärt mej nåt: Att inte stressa!!

Mina tankar går just nu till en familj som kämpar för sin lilla dotter liv. Som kommit till världen alldeles för tidigt. Jag läser hennes blogg och blir så berörd av deras kamp. Tårarna rinner och kan känna deras känsla åt maktlöshet. Hur dom slits mellan hopp och förtvivlan. Den lilla tjejen som kämpar i sin varma kuvös som ska fungera som livmoder den närmsta tiden. Den tjejende att vara en kämpe hela livet sen. Hon kommer att klara ALLT!! Mina tankar finns hos dom....Mina tankar går också tillbaka 8 år i tiden. När jag väntade mitt fjärde barn som också skulle bli den sista i syskonskaran. närtliga var i vecka 22+3 fick vi reda på att vår som skulle födas med Downs Syndrom. Vi fick förfrågan hur vi skulle göra. Mm vi skulle göra en abort eller ha det kvar. Helt sjukt! Men läkaren höll med mej. Tyvärr måste föräldrar upplysas om detta. Vi behöll honom naturligtvis. Det ena barnet kämpar för sitt liv...när ett annat kan aborteras i nästan samma "ålder". Var går gränsen mellan liv och död kan man ju undra?? KÄMPA på för er lilla tjej!!Tänker på er...