Vilken dag det varit!    Började dåligt men slutade bra!

Sanna ringde till mej vid 12.30 och ville ha sällskap på stan efter det att hon gjort några ärenden. Men jag kände att jag inte riktigt palla med det eftersom jag hade lite ångest i morse. Men vi gjorde i alla fall sällskap till Konsum.   

Där köpte hon jordgubbar, melon och vaniljglass som vi smaskade på när vi kom hem till mej. Så mysigt. Vi låg sen i var sin soffa och bara slötitta på TV, åt skorpor och småprata emellanåt. Har verkligen saknat detta.

Hon köpte två små murgröna till mej också som jag ska plantera ihop i morgon. Hon är så gullig!  

Niklas har varit här en stund på kvällen medan pappa jagade bollen på korpmatch. Nettan och barna kom lite senare och hjälpte mej att sätta ihop skrivbordet som Niklas och pappa hade med sej. Måste ju nån gång få i ordning på mina pysselgrejer. Det var som julafton för mej när jag började öppna lådorna med stämpeldynor, sidenband, blommor och alla fina papper....ja, allt som fanns för att börja tillverka mina älskade kort igen!

Vill börja på direkten ju! hihi  Men jag måste nog få upp hyllan ovanför skrivbordet först så att jag får det lite organiserat så man hittar allt när jag ska sätta igång igen. Där uppe kan jag ställa alla lådor med småpryttlarna i. Jag har ju faktiskt en del...märkte jag visst....

Nä, nu ska jag ta mej lite melon innan jag gör kudden sällskap.

Ha det gott alla vänner och var rädd om varann.

Har sovit ganska bra. Låg och funderade på vad jag behöver i min ryggsäck innan jag packar om. Så nu är jag på det klara på vad jag behöver....

Tittar på TV:n och lyssnar på när dom pratar om dom stackars mobbade barnen som behandlas ännu mer illa genom att dom måste byta skola. Förstår inte...kan de va så svårt att bara ta dom elaka barnen som mobbar i stället för dom utsatta??

Fast egentligen....finns det verkligen elaka barn? Man undrar vad "mobbarna" har gått igenom tidigare i sitt liv innan dom börjar mobba. Dom kanske har föräldrar som inte bryr sej om dom. Och bryr dom sej så är det genom slag, svordomar eller kränkningar.... Vad vet jag? Men att barn skulle vara elaka medvetet kan jag inte ta till mej. Barn kan verkligen vara grymma mot varann, men det måste ju bero på nånting. Ett inlärt beteende? Barn tar ju faktiskt efter sina föräldrars beteende.

När mina vuxna barn var barn och tonåringar så hade vi ofta, det folk kallar "problembarn", hemma hos oss. Det var hur fina ungdomar som helst. Blir dom bemötta med vänlighet och en normal samtalston så får man det tillbaka. Ibland behövde dom bara ett "break" hemifrån. Lite distans....

Så gjorde min son också. Han bodde hos sin lärare en period, samtidigt som jag hade hans kompis boende hos mej. Kan väl tyckas lite konstigt för vissa, men det var för ungdomarnas skull. Dom mådde bra av det just då.

Alla har vetat att mitt hem alltid stått öppet för den som behöver. Det är nånting jag är stolt över!

Ett barn 

/Dorothy Law Holte

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma

Ett barn som får stryk lär sig att slåss

Ett barn som hånas lär sig blyghet

Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete

Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende

Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod

Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta

Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa

Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet

Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro

Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig känna kärlek i världen

Allt efter som livet går så samlar man på sej både bra och dåliga livserfarenheter....

Man packar med sej ALLT i sin ryggsäck! Till slut blir den så tung att bära så man går på knäna nästan.

Min syster sa en gång: Är ryggsäcken för full får man packa om den och bara ta med sej det nödvändigaste...det man behöver. Då blir den ju genast lättare att bära.

Men varför är det lättare att packa med sej dom tyngsta grejerna istället för tvärtom.  Min ryggsäck är alldeles för hårt packad nu känner jag. Fr o m i dag så ska jag lyda min systers råd och packa om. Bara ta det jag behöver på min väg genom resten av mitt liv. Det ryms liksom inte mera där.

Jag har redan börjat sortera ur en del av det tunga som inte behövs. Dom saker som gör att man inte tänker klart alla gånger och gör saker utan att tänka på följderna. Det var nån ikväll som gjorde att jag måste tömma den på negativa saker.

Annars är risken att jag tappar nånting bra som jag gärna vill ha min ryggsäck....

Nä, nu ska här städas och vågskålen med braiga saker ska vara dubbelt än det dåliga.

Vad är det med mina händer?? Det sticker och dom domnar av ibland. Vissa gånger får jag inte upp ett skruvlock ens.... När fingrarna kommer i vissa "lägen" så ömmar det.

 Inte så att det gör ont.  Min dotter har samma...och min mamma hade det också.  Om min mormor hade det kan jag inte påminna mej, men tydligen hade min mormormors svår reumatism. Kan det vara nåt sånt tro?

Varför ska jag va så förbannat rädd tandläkarn??? Jag blir så arg på mej själv, när jag vet att jag MÅSTE gå, men inte pallar....

Man kan ju undra vad som hänt när man är så rädd!! Fast i och för sej så har jag ju en del nojor så.... hehe

JAG VÅGAR HELT ENKELT INTE!!

Men snart har det kommit till den gräns att jag måste gå. Då går jag dit med tårar som rinner nerför kinderna. Sån värk har jag då...... För så finns det ingen återvändo...

Samma sak i fjol. När jag äntligen tog mod till mej och gick till folktandvården så fick jag ingen hjälp, för jag kunde inte betala på studs. Skulle vänta i en månad. Men så länge som jag hade gått med den tanden så stod jag inte ut. Jag hade både feber och värk.

Ringde till Hasse på Centrumplan och fick komma samtidigt som jag blev lovad en avbetalning.

Tyvärr hade jag gått så långt med den tanden att jag tappade känseln i ansiktshalvan ner till under hakan. Det hade blivit nåt med nerverna i ansiktet... Fick äta 2 penicillinkurer efter varann för inflammationen. Tandläkarn sa att om jag har tur så får jag tillbaka känseln! What?? Om jag har tur!  Som tur var så fick jag tillbaka den efter ett tag utom på en fläck i mungipan. Men det är inget jag lider av...att jag dreglar eller så.... hahahaha

När det nu blev så här ifjol, med känselbortfall och allt...och ändå går man inte den här gången heller i tid. Man borde ha lärt sej va? Mmm visst det tycker man ju....   Men det är ju inte detta det handlar om, att man inte lärt sej....

Jag undrar om det är nån som förstår huuur rädd man kan va för tandläkarn??? 

I dag har jag dessutom feber.....

En dag med herr Ipren som kompis.... Han har varit snäll och tagit hand om min tand och feber hela dan. Så snäll han är.... Jag känner mej ganska bra ändå nu så jag ska jobba i morgon. Får komma ihåg Ipren innan jag går till sängs i alla fall, så tanden håller sej i schack under natten.

När jag får råd ska jag uppsöka tandläkare, men just nu funkar det inte...

Niklas har åkt till Häggen idag. Som han älskar detta ställe! Han hinner knappt säga "hej då" utan springer bara rätt in till gungan som hänger i taket. Men så kommer han på sej själv, kommer tillbaka och kramar och pussar hej då. Tillbaka till gungan igen.....

Ska nog slötitta på filmen en stund innan det är dags för att nanna.

Min tand som luktar snusk har gjort sej riktigt påmind i kväll! Den har verkligen talat om på alla sätt och vis att den finns genom att bulta, värka och ila så man nästan dreglar av smärta...  Räddningen för stunden är att stoppa i sej värktabletter som godis! Tyvärr håller det ju inte i sej så länge som man kunde önska.

Är det bara en rotfyllning som gäller eller ska jag helt sonika ta bort eländet. Har ju redan tagit en tand på andra sidan för bra precis ett år sen. Hur länge dröjer det då innan man är tandlös...?? Huuga vilken tanke!

Hm...ska fundera hur jag ska göra. Nåt är det ju i alla fall...

Så trist allt är!! Så oerhört trist när människor beter sej som....jag vet inte vad....

Säger en sak men menar en annan....

Påklistrade leenden.....

Låtsas...

Undrar hur lång tid det tar innan man slutar att vara bitter och besviken och sårad...?

 ************