Klumpen i bröstet är lite mera avlägsen idag.  Den har liksom hamnat utanför kroppen...men som bara väntar att få komma in och gnaga sej fast igen...

Men vi får slåss om det. För jag vill inte ha in den igen! Det är en så otroligt jobbig känsla, att bli uppäten innifrån....

Sanna tog med sej Niklas hem till sej i går, så hon skulle ha honom över natten.  Det är första gången han sover hos sin syster. Idag skulle dom på lussefirande på "Kaffepetter" kl 14. Alexander ska va med i luciatåget, som stjärngosse igen.

Jag kan inte vara med och titta, för jag ska gå och klippa mej idag.

Vi får se hur mycket hon tar, om mitt snart midjelånga hår ryker eller om det bara toppas. Mitt hår växer så otroligt fort, så det gör inte så mycket om det blir "kort".

Näe, dags för dags sysslor nu då. Bäst att passa på när medan klumpen är borta...

I natt brakade helvetet löst... Jag bröt i hop totalt!!  All den lilla energi jag hade kvar bara rann ur mej...   Efteråt kände jag ännu mera tomhet och uppgivenhet.

Men jag tror att det var bara en tidsfråga innan det skulle komma.

Tror att det behövdes att jag fick ur mej allt!

Somnade klockan 3 och upp tre timmar senare för att göra i ordning sej för att åka på lussefirande på dagis som började klockan 7. Niklas var tomte. Han tyckte att jag var jättekonstig som tog på honom pyjamas när han skulle till förskolan. ;) Så söta dom är, alla tomtar och lucior!  Halv 9 var det dags att byta avdelning för att gå och titta 3:ornas lussetåg. Alexander  var stjärngosse i år.  Så jag har fått balsam för själen hela morgonen...

Nu har Niklas lagt sej själv i sängen, han var så himla trött! Så han får sova en stund, kanske man ska lägga sej med honom ett tag. Vore skönt...

Det är svårt att komma igång med sina "sysslor" när man mår som man gör, men för barnens skull i alla fall så måste jag försöka ta mej i kragen i helgen och få till julen riktigt. Det svåraste är att hålla god min inför dom...

Vinden susar i advent

och vårt första ljus blir tänt.

Barnen som har det svårt i världen,

Gud bevare dem på färden.

Mörkret tätnar i advent

och vårt andra ljus är tänt.

Gud bevare dom som gråter,

låt dem le och leka åter.

Kölden biter i advent

och vårt tredje ljus är tänt.

Gud bevare alla frusna,

ge dem värme, låt det ljusna.

Julen nalkas i advent

och vårt fjärde ljus är tänt.

På Guds lille son vi tänker

när dom fyra ljusen blänker.

Har väl sovit hyfsat i natt. Efter att ha varit vaken i nästan 42 timmar har jag fått sova 5½ timme i sträck. Det känns skönt...

Har fått i mej kaffe och en macka, och det känns som jag mår ganska "bra". Men det brukar göra det dom första timmarna på dan. Sen när alla åkt iväg till sitt, och jag blir ensam, då brukar "spökena" komma tillbaka.  Men jag försöker intala mej själv att vägen tillbaka kan va både lång och krokig.

Jag ska verkligen försöka ta tag i min jul här hemma idag. Om inte annat för barnens skull. Sista veckan för mej har liksom bara försvunnit och allt har stått stilla som i ett vakum. Utom min hjärna...den har gått på högvarv. Idag var jag tvungen att titta i almanackan vilken dag det var, har haft noll koll.

Jag håller tummarna för att jag ska slippa "tänka" idag...

Allt är som en mardröm, vill intala mej själv att det händer inte på riktigt. Men tyvärr gör det ju det...  En mardröm som precis börjat...

Har sovit ca en timme inatt...så snart har jag varit vaken i ett dygn. Hur länge orkar jag det? Men när jag inte kan somna, för då kommer mardrömmen tillbaka!

Hur jag än försöker går det inte att radera den. Den bara finns där hela, hela tiden...

Magen vänder sej på mej, ett illamående som jag inte känner igen. Den urholkar mej innifrån.

Klarar jag verkligen det här?

Kroppen är utmattad och värker av att ha varit spänd...

Ögonen svider av alla tårar som fällts,,,

Huvudet känns som bomull...

Efter bara en timmes sömn känns hjärnan som drogad...

Men nånstans där framme har jag upptäckt en ljusprick

och går jag längs vägen och möter den

så kan den inte annat än blir större och ljusare

ju närmare jag kommer...

Hoppets ljus...

Kärlekens ljus...

Förlåtelsens ljus...

Livets ljus...

Jag är hungrig, men kan inte äta...

Jag är trött, men kan inte sova...

Det känns som om hjärnan ska ta eld snart, och det skulle kanske va lika bra. Så man brände bort allt och har inga kränkande minnen kvar...börja om från noll liksom...

Kommer på mej själv gungandes fram och tillbaka sittandes på en stol med en kropp som lätt darrar av för lite matintag...

Håller jag på att bli knäpp??? Jag intalar mej själv att det är inte jag som är det.

Varför...? Varför i helvete måste det komma nu?  Som en tidsinställd bomb...

Ett brev på posten... finns många uttryck för det... Jag känner alla känslor, men ändå inte...bara tomhet...och en grävande känsla i mellangärdet. Själen? Är det den som håller på att bli stulen?

Skulle vilja skrika! Skulle vilja slå nån! Skulle vilja tippa vitrinskåpet med en smäll? Jag är totalt handlingsförlamad.... Ingenting funkar... Jag bara är...

Somnade 03.15 i morse. Förstod att jag inte skulle kunna sova... Vaknade 9.30 av att det slamrade så där mysigt i köket. Nettan var vaken och höll på diska under från gårdagens kväll, orkade inte ta undan det i går...

Nirmalie kom och hämtade Mindi ca 11.00 Egentligen skulle nhon ha kommit vid 12.30, så ni hann jag inte borsta ur Mindis päls. Hon ska nämligen få bli klippt. Gruvar lite hur mycket dom tar, men som tur är: det växer ut! Hon var ganska tussig så hon behöver ju verkligen få bort pälsen. Efter den här klippningen tror jag att jag ska hålla efter pälsen, så hon inte blir långhårig igen. Det blir såna tovor.  Och jag tror att hon tycker om att va korthårig för hon blir så sprallig efter hon klippt sej. Hon blir som en lekfull liten valp...

Näe, nu ska jag lägga Niklas så han får vila. Kanske man kan pasa på att få en liten blund själv....